När Ed Viesturs, 46 år gammal besteg det 8091 meter höga berget Annapurna i sydöstra Nepal betydde det slutet på en 18 år långt projekt. Ordet projekt är nog helt fel ordval om Ed?s prestation, det var ingenting han planerade från början utan kom som en naturlig utveckling när han upptäckte sin begåvning som höghöjdsklättrare.

Boken ?No Shortcuts To The Top? vill jag beskriva som en fantastisk yttre och inre resa mot ett mål som inom bergsklättringsvärlden är det ultimata målet. Att bestiga alla fjorton 8000 meters toppar. Ed var inte först att klara detta , han var 19 år efter Reinhold Messner och nummer 12 att någonsin gå i mål med livet i behåll i denna grand-slam bland alpinister.

Resans början tar vid under våren 1987 i Nepal. Berget heter Mt. Everest, jordens högsta berg. Han har fram till denna tidpunkt arbetat som guide på Mt Rainer nära Seattle, Washington där han har lärt sig grunderna i vad senare ska bli hans signum, att alltid sätta säkerheten främst. Han misslyckas denna gång med sitt försök på bergets nordsida. Året efter beger han sig åter till foten av berget för att ta sig an ostsidan, men är liksom föregående år är tvungen att retirera. Hans genombrott kommer 1989 på Kanchenjunga, då han kan sätta sin första 8000 meters topp på sitt CV.

Framgångarna fortsätter åren efter med två lyckade bestigningar av Everest samt en lyckad men i Ed?s ögon också en misslyckad bestigning av K2. Ed klättrar med en Scott Fischer, en klättrare från Seattle. Snöförhållandena är hemska på vägen mot toppen, och Ed beskriver hur arg han är på sig själv att han tar denna risk. I hans ögon kan de redan vara döda, de har ingenting att förlora. De tar sig dock ned under enorma påfrestningar, vädret hade försämrats från tungt snöfall och dålig sikt till en regelrätt storm. Till råga på allt insjuknar Gary Ball, en nya zeeländsk klättrare och vän till Ed, i lungödem och är tvungen att bäras ned för berget.

Charley Mace, en av klättrarna på K2 det året och med när Gary Ball blev räddad berättar för Ed:

?I knew we?d be screwed on the descent, but I thought it was an acceptable risk. I always felt we had things under control."

Boken rivstartar med kapitlet om K2 men glider ned i ett lugnare tempo när Ed berättar hur han kom att börja med klättring från första början. Äventyr fanns i hans barndom, över allt och hela tiden. I alla fall jag känner igen mig när Ed beskriver det storslagna äventyret med att utforska den närliggande ån, som han och hans kamrat utforskade en sommar.

Jag fick en bra känsla av boken, men det tog länge innan jag förstod exakt vad det var som tilltalade mig när jag läste den. Det är nog att det är en av få böcker av en elitidrottsman där man inte känner att samma mål skulle vara helt omöjliga att uppnå själv. Det är en inspirerande och ärlig berättelse om en mångfacetterad man, där både lugnet och fantatismen, i Ed Viesturs, får utrymme att beröra läsaren.

Men det är förmodligen främst lugnet,där nyckeln ligger till hans framgång, både i boken och på berget. All den erfarenhet han har samlat på sig och det lugn som han behärskar i sitt proffesionella klättrings-jag gör honom pefekt på hög höjd. Lägg till de genetiska förutsättningarna att klara av den tunna luften och att kunna ta åt kroppen sig den enorma träningsmängden som ligger till fysisk grund inför alla expeditioner och framgångarna känns uppenbara.

Dessutom är det befäst (och tack för det) att du utvecklas som höghöjdsklättrare hela livet. Det påminner jag mig själv ofta om när jag känner mig stressad över att inte komma ut så ofta som jag helst vill.

Tack Ed för all inspiration!

När jag recenserar böcker vill jag inte ge läsaren (dig) för mycket godbitar. Jag vill ju självklart att du också går ut och köper boken. Alla 14 8k berg finns i mer eller mindre beskivna i boken och den avslutas på ett magnefikt sätt om erövringen av Annapurna.

Ett riktigt bra komplement till denna bok är "Himalayan Quest", också den skriven av Ed Viesturs . Det är mer en fotobok med skisser över 8000m bergen. Den rekommenderas varmt!

Stef